Tal till Nationsgraven

Alla helgons dag den 1 november 1997

Nationskamrater!

Detta är den helg då vi här i landet av tradition hedrar minnet av våra döda.

Här är Allhelgonadagen,
här är de dödas hus.
Vid graven och sarkofagen
vaktar levande ljus.

Livets låga må flykta
ner under mull och sten.
I saknadens tända lykta
ger den ett återsken.

Och i dag har vi östgötar samlats vid vår nations gravplats. Nationen har haft en grav sedan tidigt artonhundratal men den vackra gravsten, den höga obelisk, som nu står här, tog man beslut om för jämnt hundra år sedan och året därpå, den 18 maj 1898, invigdes den. Gravplatsen kom så att bli inte bara ett sista hem för de östgötar som avlidit i Uppsala men av olika skäl inte kunnat föras till hembygden för gravsättning utan också ett slags östgötskt ambassadområde, ett litet stycke Östergötland här uppe i norr.

Att detta var en viktig sak kan vi se av att obelisken har formgetts av Ferdinand Boberg, samtidens ledande svenska arkitekt. Varför en sådan man, som ungefär samtidigt skapade bl.a. Rosenbad, Posthuset och NK i Stockholm, lämnade förslag till ett så jämförelsevis blygsamt projekt, det vet jag inte. Men på ett sätt var det kanske inte så konstigt. En studentnation vid landets ledande universitet var trots allt ingen småsak, och platsen för graven var märkvärdigare än vi kanske föreställer oss. Där vi nu står strök kungsvägen i det gamla svenska samhället förbi. Här på Kyrkogårdsgatan passerade sedan länge fororna från de gamla hundarelanden för att lossa sina laster vid Kamphavet och Bondslottet, som nu har blivit Martin Luther Kings plan respektive bostadshus för universitetets högre tjänstemän. Men här gick också den symboliska bildningsvägen för den svenska ämbetsmannakåren. Bildligt talat började dessa kännesvenner sin levnadsvandring nere vid Katedralskolan och passerade oss här på sin väg mot Universitetshuset och Carolina Rediviva. Några kom väl att stanna där, någon enstaka kom kanske också att lyssna till August Palms skorrande locktoner från Engelska parkens agitationsmöten. Men de flesta fortsatte, antingen vek de av nedåt Domkyrkan och ställde sin mandom i kyrkans tjänst, eller också fortsatte de upp mot kungens slott för att rykta sitt värv i de statliga myndigheternas korridorer eller kanske fortsätta sin karriär vid det sjukhus eller det regemente som skymtade bortanför slottet.

Detta symboliska tåg, denna lärdomssökande luskung, kunde här utanför muren stöta på europeiska berömdheter som Geijer och Atterbom, spankulerande och spekulerande. Och nattetid kunde någon kortvarigare uppsalabesökare med det egna inre snilleljuset som sina fötters enda lykta snubbla förbi. Kanske en beskänkt Stagnelius på väg mot sin kalmaritiska nation eller en irriterad Strindberg sökande sin lya två trappor upp på Öfre Slottsgatan ett kvarter härifrån och filande på Från Fjärdingen och Svartbäcken...

Så stråket här, där obelisken fick sin plats för 100 år sedan, var det viktiga strömdraget för svensk ungdom under en lång tid i vår historia. Det var här bron gick från det ena fästet, hembygdens torp och hantverkarkvarter, prästgårdar, hemman och jordagods, över till det andra, det nya samhället, det industriella och alltmer urbana Sverige med dess administratörer, direktörer, ingenjörer, lärare och myndighetspersoner. Ett Sverige som för precis hundra år sedan var berett att ställa sig i ledet av de mest utvecklade nationerna, en ansats som fick sin symboliska bekräftelse genom den stora världsutställningen i Stockholm 1897, där just Ferdinand Boberg svarade för flera av de mest uppmärksammade paviljongerna.

Ungdomen, så småningom inte bara ynglingarna utan även de unga kvinnorna, drömde sig hit och drogs hit. Med tindrande, förväntansfulla ögon drog de förbi här utanför, gick sina år och försvann ut i landet eller i världen. Eller förblev här i Alma Maters tjänst. För somliga blev tiden kort. Besviken fick man vända här och svänga åt vänster nere vid Enköpingstull för att återvända till sitt Ydre eller Lösings härad. Andra gav upp redan här, lungsoten eller spriten tog dem, ensamheten och depressionen jagade ut dem i mörkret.

För somliga, framgångsrika eller misslyckade i världens ögon, kom nationsgraven att bli platsen för den sista vilan. Inte ens för en välbeställd familj var det praktiskt möjligt att hämta en bortgången hem till familjegraven i hembygden. Och andra som fallit ifrån var rara örter som för länge sedan ryckts ur sin groningsgrund. Alltså finner vi på stenen namnen av gamla välkända östgötska kultursläkter: Stenhammar, Ekmark, Meurling, Cnattingius. Och här finns flera, som utan stöd av släkttraditioner skapade sig ett namn: Måns Hultin, läkaren och östgötaspexet Mellboms skapare, O.A. Danielsson, den avhållne nationsinspektorn och världsberömde grekprofessorn, Sverker Ölander, den hängivne östgöten, teologen och prästmannen. Men här vilar också andra som var och förblev anonyma.

Nästan alla ni som står här i dag är födda flera år efter den senaste gravsättningen, som ägde rum 1965. Och alla de som vilar här under sanden är okända för oss som personer även om några av dem har namn som överlevt deras fysiska höje. Men de är alla våra landsmän och de kan verka som eftertankens sinnebilder för andra vänner och landsmän som vi känt och som vi kan se framför oss. Liksom vi kom de en gång till Uppsala med förhoppningar som uppfylldes med tiden eller som stäcktes i förtid. Liksom vi kom de hit för att hänge sig åt arbete och möda men också åt glädje och fest. De har delat våra drömmar, de har delat våra liv.

Östgöta Nation vill hedra dessa hädangångnas minne genom att lägga ned en krans. Och vi överlämnar den med några ord ur det tal som höls när gravvården restes för snart hundra år sedan.

För hvad I gifvit, I som stilla sofven
kring vården bruten ur vår hembygds berg,
för väg I röjt för oss, som efter vandra,
vår tacksamhet skall aldrig skifta färg.
För minnet utaf Eder sänks vår fana,
som föjt Er glädje, och hvars hvita frans
har höjt Er kista, när till jord I vigdens!
Välsignelse och tack vi flätat i vår krans!
Östgötar! Låt oss hedra minnet av våra bortgångna landsmän med en tyst minut.

Christer Åsberg