Vid Johan Peter Sleincours grav, 8 maj 2004

Christer Åsberg

Att vandra från Ferdinand Bobergs ståtliga Östgötaobelisk på nationsgraven till denna anonyma plätt med sin blomsterklädda grästuva är att gå mellan två artskilda epoker i nationens historia. Gravvården restes 1898 när nationen var rik och blomstrande, men nationsgraven hade inköpts redan 1810 då stadskyrkogården flyttades hit från Odinslund. Men en del av marken var redan tidigare en gravplats. I området mellan nationsgraven och i det här kvarteret låg sedan mitten av 1600-talet Fattigkyrkogården.
Under grästuvan vilar stoftet av Johan Peter Sleincour. När ni kommer tillbaka till nationen kan ni se porträttet av honom i brasrummet. Av utseendet att döma verkar porträttet vara målat en tid efter döden, men Sleincour var en sträng och allvarsam man under livstiden och det avspeglar sig i hans fysionomi.

Han föddes i Norrköping 1714, kom till Uppsala 1735 och blev efter 30 års studier 1765 professor i etik och politik, en i alla tider lika användbar kombination. Karriären var så pass långsam att utvecklingen inte hade några svårigheter med att passera honom. Redan under sin lefnad såg han här vid lärosätet sin method falla, sina lärogrunder öfvergifvas, den moraliska philosophien taga ett annat skick han såg den vetenskap inom kort riktad med främmande ljus, utvidgad, och till en betydlig del förbättrad, hvilken han sjelf med all skicklighet, med allt nit och med all lärdom, under trettio års arbete, föga förmått att föra öfver den gräns der Wolff lemnat den. Trots detta blev han flera gånger dekanus i fakulteten och två gånger rektor vid Uppsala universitet. Han avled 1785.

Sleincour tycks ha varit en stillsam men ändå kontroversiell person. Vid hans professorsutnämning var, säger en levnadstecknare, cabaler å färde och å den anspråkslöse arbetaren blef ofta af cotteri-intressen tillbakasatt. Och vad värre var, ehuru mycket förtjänt av Östghöta nation, blef han likväl vid ett Inspectorsval för denna nation, emot fleres förmodan, förbigången. Men, ehuru en sådan post på den tiden mycket mera eftersträfvades än nu, förmärktes dock hos Sleincour ej det ringaste missnöje. Tvärtom skänkte han sina landsmän en stipendiifond af 20,000 dlr k:mt. Han afsade sig dervid alla tacksägelser och anhöl särskildt, att intet härom måtte genom de allmänna tidningarne göras bekant.

Han var ett barn av en hård och osentimental tidsålder. En stoisk livssyn var nödvändig för att överleva. Hans älskade hustru dog samma dag han nedlade sitt rektorat. Alla i huset förskräcktes, att denna olyckliga tillfällighet, skulle beröfva honom styrkan, att bivista en högtidlighet, hvartill man redan församlades … Men man bedrog sig: med samma stilla åtbörder som tillförene, med samma roliga blick, som lofvade en lugn själ, infann han sig i den akademiska samlingen; uppfyllde sitt kall; talade med en säker stämma, och öfverlemnade sina rectorliga embetstecken, med en hand som genom ingen darr ing förrådde det åskslag, som träffat honom, det sår han tryckte inom sitt bröst.

En gång avslog han i konsistoriet med sträng röst och med ett för böner och tårar döft öra en fattig änkas böneskrift om ett ringa understöd. Akademiens medel, sade han, böra icke bero af vår bevågenhet, och de behöfvandes antal slutar aldrig. Låt den fattige arbeta. Men efter sammanträdet for han hem till änkan och begåfvade henne af egna medel med en anständigare summa, än den hon begärt och lovade ett fortsatt årligt underhåll.

Hans sista år var uppfyllda av kroniska plågor. Efter eget förordnande blef han begrafven utanför staden på den plats, man till samma bruk afsett åt stadens fattiga. Och gravtalaren, troligen vår landsman Leopold, vände sig direkt till oss sentida gravbesökare, I, som lefven efter honom, med det vitsord skolen I trampa hans mull, att han, otillgänglig för alla låga afsigter, oskicklig till allt lismeri, oförmögen att knyta hemliga snaror för en medtäflare, med stela fjät och en philosophisk liksinnighet gick sin lycka till mötes.

Det är därför blommorna på hans kulle är så fagra och intagande.